Favoritplatser

Här är några favoritställen i fjällen samt några upplevelser i samband med dessa ställen:

¤ Visttasvaggi, Kirunafjällens svar på Sarek är en av mina absolut mest omtyckta platser. Här finns allt från ett intressant delta till högfjäll med glaciärer. Björkskogen är frodig och väl besökt av vilt av olika slag. Jag har paddlat, åkt skidor och vandrat i Visttasvaggi ett flertal gånger, den mest optimala platsen enligt mig är kring korsningarna Visttasvaggi / Stuor reaiddavaggi / Unna reaiddavaggi. Här är det så vackert att man häpnar - att stå på sluttningen av Vassanjunnji och njuta av utsikten kan jag aldrig få nog av - första gången jag var här kom jag från Moarhmma och det var fascinerande att komma runt berget och se hur Stuor reaiddavaggi och alla andra högfjäll runt dalen kom i blickfånget.

¤ Gaskkasvaggi, kring sjö 1167 ligger en trång passage som är intressant – man går på en smal kant av stenar med högra branter på båda sidor av den inklämda sjön - det känns nästan som att branterna pressas in mot dig när du tar dig förbi sjön. Du har dels fjället Nipals skrovliga branter västerut och Gaskkasbaktis stup åt öster. Det sistnämnda är ett av dom mest svårbestigna fjällen i Sverige.

¤ Unna reaiddavaggi, en av dom mest alpina dalar vi har, det är stenar och branta berg runt en glaciärsjö som är fantastisk i rätt ljus. En septembermorgon fick jag se hur hela miljön färgades mjukt gul av morgonljuset, en augustieftermiddag var allting grått och dom lavklädda stenarna såphala av regnet. Där har vi två olika sidor av högfjällen, vädret påverkar dig mycket påtagligt på den här platsen.

¤ Bolnnuluokta / Vadvetjohkka. Bolnnuluokta är en vik av Torneträsk som skär in som en pilspets mot land, utsikten mot Torneträsk med Tjuonavaggi / Lapporten en augustikväll – 95 är svår att glömma. Ljuset gick från klargult till ockra, skiftade till ljusblått och därefter violett. Jag satt vid stranden och tog in allt det vackra, lagrade det i minnet. Här möter man en rikedom av blommor som är fantastisk, du vadar bland skogsnäva, torta, rödblära och ett otal andra sorters växter. Vadvetjohkka nationalpark är en liten nationalpark nära viken som har kommit till framförallt på grund av rikedomen av blommor, du har även ett viltrikt litet delta nedanför fjället samt en vacker kanjon med vattenfall i flera nivåer. Den slösande rikedomen av blommor gör att det här blir mina sommarfjäll, jag tror att en del som ser fjällen som ” bara stenskravel ” skulle bli förvånade om dom hade kommit till exempelvis Vadvetjohkkas sydbrant i början av augusti.

¤ Abisko nationalpark – här möter du en oftast leende plats i fjällen, det är rikt på blommor, fåglar och vilt, det finns vattenfall och en kanjon och vill du nå en mer alpin miljö kan du på relativt kort tid ta dig upp till Ballinvaggi, Nissunvaggi och Tjuonavaggi.

Jag har givetvis varit här ett flertal gånger, både i slutet och början på skidturer, vandringar och dagsturer. Man upplever alltid någonting intressant i Abisko, det räcker med att gå runt bland klipporna i Abisko kanjon och fascineras av alla mönstren bland skifferstenarna eller följa stigen en kort bit fram till Rihtunjira, gå upp en bit längs med vattenfallet och gå runt där och titta. Du har en oändlig variation av färger och former och liv runt dig. En junidag fick jag se en liten fågel lyfta från marken, där den hade lyft låg någonting vitt kvar som jag gick fram och tittade på. Fågeln såg ut att vara en lövsångare och framför mig hade jag ett exempel på naturens perfektion, fågeln hade flätat en perfekt rulle av fjädrar som antagligen skulle bli en stomme till ett fågelbo. Jag häpnade av att se hur skickligt rullade fjädrarna var, det var ett mästerverk utfört med hjälp av en liten fågels näbb.

¤ Luobakti, en skarpt markerad brant på 400 meter, strax nedanför branten har du både det vertikala och det horisontella storheterna i fjällen. Det finns en gammal samisk offerplats bredvid berget, den heter Sahkas och har vidsträckt utsikt mot Torneträsk, jag satt och åt lunch på klippan en dag i september för några år sedan och kände friden. Ripbärsriset förvandlar hela landskapet till en röd matta och luften har en friskhet som jag endast har upplevt i fjällen.

¤ Bieltschatjorru, möte mellan lågfjäll och högfjäll i Leavasvaggi.

Slutet av september, nattens snöfall har slutat, jag går mot väster och strax nedanför berget kommer jag fram till en mindre sjö där snötäcket ligger kvar på vattenytan. Solen tittar fram bakom molnen och solvärmen får snön att börja smälta, vattnet tränger upp genom den korniga snön och skapar formationer i snön. Den korniga snön ser ut som tätt liggande små bitar av frigolit och jag går runt kring sjön och fotograferar formationer skapade av vatten i snön på sjöns yta, lycklig över att få ha kommit hit i precis rätt tid för satt få se det här. Bieltschatjorru ligger som en perfekt högrest bakgrund till den delvis snötäckta vattenytan, en timme senare är nästan all snö borta men jag har fått en upplevelse som jag aldrig kommer att glömma.

¤ Torneträsk - Sveriges näst djupaste och till ytan sjätte största sjö – Kirunafjällens innanhav.

För mig är det här midnattssolens sjö, här brukar jag åka upp under solfyllda nätter för att fånga det flytande ljuset. Att bara gå upp på fjällen söder om sjön och se hur ljuset sjunker för att sedan stiga och fylla allt runt dig med starkt gult ljus är oemotståndligt för mig, återspeglingen av solen i sjön är häpnadsväckande. Du har nyss anlända flyttfåglar runt dig som sjunger konstant, har det varit varmt några dagar spricker videknoppar och blommor skjuter upp för varje timme som går. Det är en högst påtaglig känsla av liv överallt, liv som sjuder. Jag var ute på en kortare vandring i mitten av juni, mitt tält stod nära en mindre sjö i närheten av våran stora sjö, efter en kortare regnskur kom solen tillbaka sent på kvällen, jag gick ned till sjön och satte mig på en sten. I fjärran hördes en gök gala, silvertärnor ryttlade ovanför sjön och dök ned i vattnet efter fisk, blåhaken sjöng i videsnåren - min favoritfågel med den intensivt blå haklappen som sjunger duett med sig själv, en sång som det inte går att ledsna på att höra - och kabblekorna stod som gula utropstecken vid stranden. Jag fylldes av det stora lugnet, ett lugn som jag bara kan finna bland fjällens öppna vidder.